http://www.youtube.com/watch?v=DUpS7ZChYzo

Sebastian Oscar Hilding fyllde i söndags 5 år och mamma kan bara konstatera att tiden går allt för  fort.

Häromkvällen lade mitt minsta knytte en välriktad stråle rätt ned i tangenterna på den bärbara NYA datorn. Den lilla rackarn hann till råga på allt  fylla den till max innan jag lyckades kasta mig likt McGyver framför kaskaden utav urin. Uppenbarligen så lär jag aldrig lyckats avancera till actionhjälte för enda sättet att rädda min dumburk var att genast vända den upp och ned och HÄLLA ut pinket. Skärmen började samtidigt skifta i olika röda och gröna nyanser så det var bara att dra ur sladden snabbt som attan och sedan låta Bettan vila under natten, och ser man på, den har förvisso en suspekt odör men fungerar ändå ypperligt efter en natts semester.

Tack för det televerket.

Jag är en totalt inkompetent idiot när det gäller  hemsidor,html-koder och datorer. Och vad gäller detta bloggverktyg så avskyr jag det!!! Jag begriper mig inte på det överhuvudtaget. Kan man exportera tillbaka bloggen till blogger måntro. Snillet spekulerar…

När folk väljer att referera mig till gruppen ”vi kvinnor” känner jag genast att den där oerhört laddade åldersnojjan kommer smygandes….Herregud, jag är väl fortfarande 14 år,tuggar hubbabubba i mängder, tillbringar timmar framför spegeln med den pärlemorvita ögonskuggan ifrån IsaDora(hua), dricker Kopparbergs Päroncider på fredagarna samt har 6 par Filadojor(buffaloskor föll mig aldrig i smaken) som står och trängs i skohyllan. Eller?

Vill jag verkligen tillbaka dit? Njaaaaaa….

Jag saknar min Sjötuta!

Sebastian säger med stor sorg i rösten:Vet du vad Melvin,på andra sidan jordklotet bor det människor som inte får någon mat…inte ens McDonalds…

En mycket förbryllad Melvin svarar eftertänksamt: På andra sidan jordklotet??Menar du…(lång paus) utomjordingar…?

Sebastian tittar förskräckt upp och viskar fram: Men VI bor ju på jordklotet?

Melvin tittar lite smått irriterat på Sebastian och replikerar bestämt: Nej Basse, vi bor FAKTISKT inuti jordklotet!!

Sebastian ser om möjligt ännu mer förvirrad ut och berättar då: Men min pappa säger att om man gräver i marken så kommer man ju till Kina… är dem utomjordingar då?

Uppenbarligen så  krävs här hemma en lektion i ekologi,evolution och geografi ganska så omgående…

 Jag känner mig är besviken, beklämd och bekymrad.För utan mitt medgivande så tog helt plötsligt livet  en främmande vändning och jag vill dessvärre inte påstå att det bärs fram utav en frisk medvind längre,snarare det motsatta. Men jag har nu haft två dagar på mig att begrunda det dystra beskedet och kanske börjar det sjunka in,kanske inte…

Jag känner mig ändock förådd,bedragen och manipulerad,tvingad att ta ett beslut jag egentligen inte stöttar, allt detta till följd utav att min egen kropp inte längre klarar av att följa samma spår som mitt inre.

Förrådd av sin egen fysik?

Häromveckan bestämde jag mig för att ta med mig min yngre syster ut på en fridfull ridtur,de som känner mig börjar nog ana oråd redan nu för självfallet så slutade det hela med att jag fick för mig att vi skulle hoppa. Sagt är gjort och jag började stega upp avstånd för cavalettibommar och därefter stakade jag ut en egenkomponerad liten hoppbana med små hinder på ungefär 70 centimeter. Och till en början gick det kanon och den lilla ystra arabkorsningen som jag grenslat skötte sig exemplariskt. Fartlystna jag tröttnade dock efter en stund och satte till slut skänklarna lite väl hårt i sidorna på den stackars valacken för att på så vis få till ytterligare fart och fläkt, ack så urbota korkat då både jag och häst taxerade avståndet till hindret totalt åt fanders vilket resulterade i att jag stod på huvudet rätt in i hinderstödet medan hästen hoppade allena. Men skam den som ger sig sade den envisa grisen och tog sig därefter runt banan felfritt ytterligare en gång innan jag gav upp och istället ägnade mig åt lugnare rörelser som öppna och sluta.

Så kan det gå när man ska visa sig på styva linan för lillasyrran,som för övrigt fick ett gott skratt!

  Häromveckan mötte jag som allra hastigast en föredetta klasskamrat för första gången på sisådär ett halvt decennium. Vid blotta åsynen av henne så slog det mig att hon till det yttre fortfarande var uppseendeväckande söt. Till och med lika liten och naggande god som under den tiden då hon var min allra trognaste vapendragare i Gäddgårdsskolans solkiga korridorer. Men min nostalgitripp tog snabbt slut då den lilla koketta varelsen behagade öppna sin ännu mindre trut.Den tunna eteriska lilla människan bräker nämligen ur sig en välvald artighetsfras på den allra bredaste stockholmska.

-Huuuur  é  légeeeeeet? Den överdrivna dialekten fick mig dessvärre att rygga två decimeter bakåt och uppenbarligen tända till på alla cylindrar omgående för jag replikerar kvickt och på ännu bredare stockholmska ”MEN JÖSSEEES AMALIIIIIA ,kommer du ifrån Fjollträsk elleeer?”.Varelsen förstår dock inte mitt ironiserande utan fortsätter häva  ur sig på lika stekig och smetig Stockholmska att hon FAKTISKT bott i hufvudstaden de senaste 6 åren.

Min vassa tunga kunde då inte hålla sig i styr utan kastar utav någon outgrundlig anledning ur sig ”men tänka sig att du pratar  bredare dialekt än vad min kära fader faktiskt gör,han är ju ändå född och uppvuxen i Danderyd och tillbringar mestadelen av sin tid däruppe”. Därefter sprider sig ett triumferande leende över mina självgoda läppar, den där meningen formligen dröp ju av förakt det kunde hon väl ändå inte missa?!

Hennes välmarkerade ögon studerar mig nedlåtande nedifrån och upp. Jag tycker mig ana ett hånfullt flin i den restylanefyllda mungipan.

Då plötsligt slår det mig att jag faktiskt står där klädd i trasiga strumpbyxor komponerat med min hemsydda beigefärgade högtidsblåsa, det svarta yviga håret är lockat och förvisso uppsatt i en prydlig frisyr men just för stunden så inser jag att det hjälper föga då jag trätt in mina blekfeta armar i pippigula diskhandskar samtidigt som jag käckt viftar med den blåa toaborsten fram och tillbaka medan jag imiterar en stekig stockholmsjänta. Jag inser mitt nederlag och tackar därför lite skamset för mig och återgår till rengörandet av min bytta i sanitetsporslin.

Och vad lärde jag mig då av detta?

Jo, helt plötsligt så slog det mig att vi, jag och min föredetta klasskamrat antagligen tänkte exakt samma sak.Vi tyckte helt enkelt synd om varandra av den simpla anledningen att vi troligtvis föraktade den andres val av livsstil.Jag såg en identitetslös stereotyp, en statusjägare av rang, en flicka som gärna förbättrar verkligheten ytterligare med hjälp utav en påklistrad fasad.Med hjälp av medel som en fejkad bred stockholmska, kläder från Odd Molly,Day Birger et mikkelsen och Ida Sjöstedt samt ett perfekt påklistrat yttre. Och för att ingen där ute skall kunna missa att denne oerhört framgångsrika ambitiösa människa faktiskt lyckats ta sig fram här i livet så berättar stereotypen gärna om vart de huserar och  tydligen så visar det sig att ju bättre del av hufvudstaden desto högre statuspoäng. Att adressen på Lidingö egentligen är en hyresrätt som hyrs i 7:e hand och  ligger vid Alibabas-köp-en-get affär behöver absolut inte nämnas högt, herregud,även solen har sina fläckar. Nej, istället så fabulerar man ytterligare  och nämner gärna ”stranden vid  oss” i förbifarten medan det  i själva verket handlar om bit nedsmutsad kloak 2 kilometer bort.  I verkligheten är det ingenting i den påklistrade fasaden som egentligen existerar, och även om pojkvännen i hennes påhittade  statusvärld framstår som en okrönt kung som fullkomligen styr och ställer på den egna arbetsplatsen likt ett eget kungarike så är egentligen den påhittade chefstiteln ett finare namn för anställd med ansvar för toalettspappersbeställningen. Gud nåde den som synar hennes statusliv i fogarna, jösses amalia då krävs det inte alltför många vindpustar för att få det nogrannt lagda korthuset att raseras totalt.

Min undran är då vad som egentligen existerar bakom den där fasaden uppbyggd av perfektionism? Troligtvis så sitter ju där en oerhört liten, osäker och väldigt väldigt svag människa. En människa som måste hävda sig med ett statusyrke,ett statusboende,statusvänner och statusprylar,detta då den egna självkänslan aldrig riktigt räcker till. Dessa stackars typer som bara måste ha ett visst bilmärke för att det signalerar feta plånbok och som samlar vänner på facebook för att visa omvärlden hur eftertraktade dem är,gärna människor med särskild betydelse,såsom kändisar och politiker . Jag antar att dem försöker stävja en känsla av tomhet och utav otillräckligthet?

Och efter mitt långa utlägg om innehållslösa tomma och totalt ointressanta individer så kanske jag bör tillägga att denna tolkning inte enkom är baserad på de fåtal meningar som citerats i början ut inlägget. Den största delen utav vår konversationen har jag alltså valt att inte återge men utifrån min slutsats kanske ni kan lista ut på egen hand ungefär hur den utspelade sig och vad den handlade om.

Men vad tänkte då egentligen hon?

Troligtvis så gestaltade jag i egen hög person de mardrömmar hon kanske upplever på nätterna. Mardrömmarna om den där inskränkta byaflickan som fastande i hemstaden och födde sitt första barn alldeles för tidigt, i mitt fall vid 21 års ålder.Den där tjejen som separerade från barnets pappa året därpå för att sedan trassla in sig med en inflyttad Norrlänning och få ytterligare ett barn plus ett bonusbarn på köpet. Flickan som gick ut gymnasiet med endast ett samlat betygsdokument istället för det eftertraktade slutbetyget och som sedermera innebar att hon blev tvungen att läsa upp enstaka kurser på komvux för att få möjligheten att läsa vidare. Kanske räds hon mig som faktiskt nöjer mig med en pizza och en nedladdad komedi som tidsfördriv på fredagkvällarna. Tjejen som faktiskt nöjer sig med att köra en grisful Renault och som har lika många magar som kossorna i hagen efter hennes sista graviditet. Ja du, hon är jag, och ibland tycker jag själv lite smått synd om mig själv och önskar att jag gjort allt i en annan ordning. Men hade jag verkligen blivit lyckligare då?

Slutsats nummer 1: Vem är JAG att döma?

Slutsats nummer 2: Vem är HON att döma?